HEY

MESSAGE ARCHIVE RSS THEME

  • Ok så skådespeleri kanske inte är så dum ide after all



  • ***PRETTO/KLYSCHIGHETSVARNING*** OBS, för att ytterligare addera till ovanstående känsla, spela gärna “Who you are - Jessie J” om du har kommit över och har intresse av att spendera din tid på nedanstående extremt självcentrerade reportage om … Mig. 


Det är det mest befängda. Jag, storögd och överväldigad skapar min egen värld i mitt egna hörn med de andra storögda och överväldigade. Där vi är fullt berättigat hänvisade, avvisade, men tillhörande. Är man en av de, då skapar man en sorts acceptans, ödmjukhet och genuinitet inför verkligheten. 

Men är man som jag, som av någon anledning alltid hänförts och förtrollats vanvettig av allt jag inte haft, allt jag inte är och överallt jag aldrig varit, så till den grad att jag gärna låter min värdighet och min verklighet fragmenteras ner i flisor, då offrar man tveklöst all acceptans, ödmjukhet och genuinitet, för att man på något sätt tror att det man så gärna vill vara en del av, är mer värt. Det konstiga är att jag hade precis nått en så pass hög grad av tillfredsställelse med min tillhörighet att faktumet att jag tappade den då, är fullständigt orimlig. Allt bara föll under fötterna och jag kan fortfarande inte bli klok på, än mindre få nog av att vända, vrida, lyfta och plocka isär på gåtan. 

Jag minns bara en sådan grundligt hemsk atmosfär. Ensamhet. Falska leenden som jag tillslut bara desperat intalade mig gav stöd och tillhörighet för att jag inte visste hur jag skulle hantera ensamheten. Jag minns att jag försökte vända mig till de jag trodde jag kände, men som totalt vände mig ryggen. Och så var karusellen. Tillslut så fylld på skam och tömd på mening att jag skämdes för att söka mig till en riktig vän. 

Så det fanns bara en sak att göra för att härda ut, bli någon annan. När man så möts av motstånd och man inte längre har sitt skyddsnät man spunnit själv för att det försvann någonstans när man sprang runt och hävdade sin tillräcklighet, då måste man skapa sig något annat att falla tillbaka på - och det är då det oövervinneliga högmodet kommer till undsättning och hindrar en från att stupa rakt ner i förödmjukelsens grop. Där bildas en mental överlevnadsstrategi med ett grepp utan något man upplevt tidigare. Jag skulle likna det med heroin i beteende-mönster, för tillochmed en sekunds frånvaro av det, upplever kroppen som livshotande och iallafall outhärdligt skrämmande. Det är även här diverse andra försvar och uthållighetssttategier riskerar att etablera sig eftersom man successivt förvandlas till en mänsklig detektor som skannar efter möjliga ångestdämpare, för att fylla tomrummet som växer i takt med att kontakten med sig en själv krymper. Till följd av skammen man känner av att inte kunna kontrollera det upplevda interna upplösningstillståndet på något annat sätt än i ytliga, tillfälliga flykter, är det kanske mest fatala och ödeläggande - hur den normala relationsfunktionaliteten rubbas, eftersom relationer är en så stor del av vårt liv och vårt välmående - men är den rubbad så låter man sig utnyttjas, utnyttjar själv eller på något sätt mer eller mindre medvetet gör andra till inget annat än spelpjäser i sitt psykologiska inre drama, eller också gör man som jag och isolerar sig totalt från all mänsklig interaktion helt enkelt för att slippa välja. 

Det säger sig självt att personlig utveckling och individuella värden sakta men säkert trappas ner till sista prioritet. Istället för att utvecklas från vem man är, förtränger man allt som man vetat om sig själv, reptilhjärnan arbetar med det limbiska systemets allra mest primitiva försvarsmekanismer här, det är mer än bara lite överhoppade måltider och fel umgänge. Det föds ett fly eller fäkta-ego, eller snarare väcks till liv, som agerar och existerar enbart utefter rädsla, försvar och återhämtning. 

Och här tror jag att var och ens individuella karaktärsdrag spelar in en del, för vissa kommer aldrig hit utan att hinna kollapsa och på så sätt tvingas tillfriskna tidigare. Men min orubbliga envishet, pliktkänsla och prestationsångest drog mig igenom gymnasiet med hyfsade betyg, jobb direkt efter, och så även skola, i ett och ett halvt år. Sedan orkade jag inte mer. Jag kände att jag kollapsade utan att kunna göra något åt det längre. Så jag flyttade hem från Helliden och fortsatte förneka allt i ytterligare ett halvår, innan någonting vände hösten 2013. Något släppte. Jag tror jag insåg att det fanns bara en sak att göra, att släppa allt. Speciellt skammen. Bara släppa. Försöka leva med vad som hänt men inte låta det styra mig, även om det inte är lika enkelt som det låter. Att komma ut i ljuset och känna hur allt man kände till ligger i ruiner. Inget kontaktnät. Inga planer. Inga drömmar. Inget jobb. Ingen skola. Även om det inte är helt sant så känns det så. Det är svårt att bejaka, och acceptera verkligheten som fortgått fast man själv inte gjort det, och försöka hoppa på igen.


Min slutgiltiga fråga består. Varför. Varför jag. Jag fattar väl att ingens tonår är en felfri saga. Men varför detta konstanta maniska självuppoffrande? Det är som att det ligger i min natur att ge upp mig själv för andras välbefinnande. Det räcker med att kolla på bilden ovan. Jag vet inte om någon annan ser det men jag står där rakt upp och ner och krackelerar inifrån. 
Inte för att jag inte kan stå upp för mig själv. Men för att jag har för stor empati för de andra för att göra något annat.

Det enda jag tänker är att snart är det över, snart är det över, snart snart. Men saken var att det gick inte över ens när det var över. Tomheten, meningslösheten, befängdheten och skammen över att låtsas vara en villig del i sammanhang man hatar av hela sin existens, följde med hem, följde med överallt tillslut. Tänk vad “lite” empati kan ställa till med.Men det är ju tur att inte alla är som jag. Då skulle ju alla gå omkring som urvridna bleka disktrasor och köa tills vi dog ut för att hålla upp dörren för vår näste. 


Och så är jag ju då en dramatiskt kreativ nörd utan dess like, så visst får jag erkänna att detta är en väldigt tacksam trasa att vrida material ur, visst kan det vara så att jag inte helt lägger det bakom mig just för att det skänkt mig en otrolig resa genom mina konstnärliga förmågor (ursäkta mig medan jag går och spyr över min egen klyschighet). 
Men jag är inte någon hårdhudad vikingaättling, jag är en tunnhudad, konstant tänkande humanist med fransk/belgiska musiker in the arvsmassa, och på sin höjd några tyska läkare. Jag älskar mångkultur och den kontinentalitet Sverige ofta saknar. 
Jag känner hur känslan av att inte höra hemma här i Sverige blir större och större. 
Börjar misstänka att jag behöver känna kulturell samhörighet för att kunna ge något till samhället. Och det gör jag sällan och har sällan gjort här. Även om jag försökt, den som säger något annat kände mig uppenbarligen inte som liten, jag hade den största respekt och hängivenhet för världen, livet, människor och sverige. All den glädjen och livslusten kom ifrån kärlek, empati och frihet, det Sverige enligt statistik ska vara bland de bästa på att erbjuda. 
Jag undrar bara, av vilken anledning? när det som krävs i gengäld är själslig död för att vårt neurotiska system glömt bort syftet bakom tryggheten och blivit maniska kontrollfreaks? “Nej tyst nu gör inte för mycket väsen av dig, skratta inte för högt, säg inte allt vad du tänker, klä dig inte för ovanligt, utan sitt här nu… OCH LÄS HÄR, FÖR DU SKA INTE TRO ATT DU KAN NÅGOT SJÄLV, DU SKA INTE TRO ATT DU ÄR BÄTTRE, DU SKA INTE TRO ATT NÅGON VILL HA DIG SOM DU ÄR” 
Ingen ska behöva lämnas utanför… Men de som är utanför, de bespottas och föraktas och beskylls. Det är som att det inte handlar om välfärd och empati längre ens. Utan bara en sjukt deformerad föreställning om en idealmänniska, som alla förväntas eftersträva, om inte annat, ska lära sig eftersträva. 

Vi har ett tredje öga. En körtel som styr en avgörande del av vår livsupplevelse, vårt självständiga tänkande och själsliga kontakt med naturen och oss själva. 
Den är av någon anledning, fatalt känslig för vad vår värld massproducerar, alltifrån viss mat, vissa tillsatser i vatten, för att inte tala om kemikalier, strålning och framförallt konstant flödande information.
Det är inte helt orimligt att tro att vår värld skulle kunna gå runt just på det ändamålet, att döda, kväva, eliminera, utplåna, förinta minsta spår av äkta, grundlig känslomässig och intellektuell självständighet. 
“Men neeeeej inte är det så inte, se bara så omtänksamma våra styren är, bryr sig om oss som vore vi deras egna små guldbarn, vi som har sån tur att vaggas ända från kuvös till likkista.” - Övervikt, utbrändhet, depression, familjeterapi. 
Ja hur kan det egentligen komma sig att Sverige också är ett av de länder med allra flest deprimerade och psykiskt besvärade människor? 
Är jag lite väl pessimistisk nu? 
Ja men det är väl bara att knäppa på optimismen och börja trycka in det modifierade sockret, så har man löst det! Eller jag kanske har PMS. Fyi, nej det var förra veckan.

    ***PRETTO/KLYSCHIGHETSVARNING*** OBS, för att ytterligare addera till ovanstående känsla, spela gärna “Who you are - Jessie J” om du har kommit över och har intresse av att spendera din tid på nedanstående extremt självcentrerade reportage om … Mig.


    Det är det mest befängda. Jag, storögd och överväldigad skapar min egen värld i mitt egna hörn med de andra storögda och överväldigade. Där vi är fullt berättigat hänvisade, avvisade, men tillhörande. Är man en av de, då skapar man en sorts acceptans, ödmjukhet och genuinitet inför verkligheten.

    Men är man som jag, som av någon anledning alltid hänförts och förtrollats vanvettig av allt jag inte haft, allt jag inte är och överallt jag aldrig varit, så till den grad att jag gärna låter min värdighet och min verklighet fragmenteras ner i flisor, då offrar man tveklöst all acceptans, ödmjukhet och genuinitet, för att man på något sätt tror att det man så gärna vill vara en del av, är mer värt. Det konstiga är att jag hade precis nått en så pass hög grad av tillfredsställelse med min tillhörighet att faktumet att jag tappade den då, är fullständigt orimlig. Allt bara föll under fötterna och jag kan fortfarande inte bli klok på, än mindre få nog av att vända, vrida, lyfta och plocka isär på gåtan.

    Jag minns bara en sådan grundligt hemsk atmosfär. Ensamhet. Falska leenden som jag tillslut bara desperat intalade mig gav stöd och tillhörighet för att jag inte visste hur jag skulle hantera ensamheten. Jag minns att jag försökte vända mig till de jag trodde jag kände, men som totalt vände mig ryggen. Och så var karusellen. Tillslut så fylld på skam och tömd på mening att jag skämdes för att söka mig till en riktig vän.

    Så det fanns bara en sak att göra för att härda ut, bli någon annan. När man så möts av motstånd och man inte längre har sitt skyddsnät man spunnit själv för att det försvann någonstans när man sprang runt och hävdade sin tillräcklighet, då måste man skapa sig något annat att falla tillbaka på - och det är då det oövervinneliga högmodet kommer till undsättning och hindrar en från att stupa rakt ner i förödmjukelsens grop. Där bildas en mental överlevnadsstrategi med ett grepp utan något man upplevt tidigare. Jag skulle likna det med heroin i beteende-mönster, för tillochmed en sekunds frånvaro av det, upplever kroppen som livshotande och iallafall outhärdligt skrämmande. Det är även här diverse andra försvar och uthållighetssttategier riskerar att etablera sig eftersom man successivt förvandlas till en mänsklig detektor som skannar efter möjliga ångestdämpare, för att fylla tomrummet som växer i takt med att kontakten med sig en själv krymper. Till följd av skammen man känner av att inte kunna kontrollera det upplevda interna upplösningstillståndet på något annat sätt än i ytliga, tillfälliga flykter, är det kanske mest fatala och ödeläggande - hur den normala relationsfunktionaliteten rubbas, eftersom relationer är en så stor del av vårt liv och vårt välmående - men är den rubbad så låter man sig utnyttjas, utnyttjar själv eller på något sätt mer eller mindre medvetet gör andra till inget annat än spelpjäser i sitt psykologiska inre drama, eller också gör man som jag och isolerar sig totalt från all mänsklig interaktion helt enkelt för att slippa välja.

    Det säger sig självt att personlig utveckling och individuella värden sakta men säkert trappas ner till sista prioritet. Istället för att utvecklas från vem man är, förtränger man allt som man vetat om sig själv, reptilhjärnan arbetar med det limbiska systemets allra mest primitiva försvarsmekanismer här, det är mer än bara lite överhoppade måltider och fel umgänge. Det föds ett fly eller fäkta-ego, eller snarare väcks till liv, som agerar och existerar enbart utefter rädsla, försvar och återhämtning.

    Och här tror jag att var och ens individuella karaktärsdrag spelar in en del, för vissa kommer aldrig hit utan att hinna kollapsa och på så sätt tvingas tillfriskna tidigare. Men min orubbliga envishet, pliktkänsla och prestationsångest drog mig igenom gymnasiet med hyfsade betyg, jobb direkt efter, och så även skola, i ett och ett halvt år. Sedan orkade jag inte mer. Jag kände att jag kollapsade utan att kunna göra något åt det längre. Så jag flyttade hem från Helliden och fortsatte förneka allt i ytterligare ett halvår, innan någonting vände hösten 2013. Något släppte. Jag tror jag insåg att det fanns bara en sak att göra, att släppa allt. Speciellt skammen. Bara släppa. Försöka leva med vad som hänt men inte låta det styra mig, även om det inte är lika enkelt som det låter. Att komma ut i ljuset och känna hur allt man kände till ligger i ruiner. Inget kontaktnät. Inga planer. Inga drömmar. Inget jobb. Ingen skola. Även om det inte är helt sant så känns det så. Det är svårt att bejaka, och acceptera verkligheten som fortgått fast man själv inte gjort det, och försöka hoppa på igen.

    
Min slutgiltiga fråga består. Varför. Varför jag. Jag fattar väl att ingens tonår är en felfri saga. Men varför detta konstanta maniska självuppoffrande? Det är som att det ligger i min natur att ge upp mig själv för andras välbefinnande. Det räcker med att kolla på bilden ovan. Jag vet inte om någon annan ser det men jag står där rakt upp och ner och krackelerar inifrån. 
Inte för att jag inte kan stå upp för mig själv. Men för att jag har för stor empati för de andra för att göra något annat.

    Det enda jag tänker är att snart är det över, snart är det över, snart snart. Men saken var att det gick inte över ens när det var över. Tomheten, meningslösheten, befängdheten och skammen över att låtsas vara en villig del i sammanhang man hatar av hela sin existens, följde med hem, följde med överallt tillslut. Tänk vad “lite” empati kan ställa till med.Men det är ju tur att inte alla är som jag. Då skulle ju alla gå omkring som urvridna bleka disktrasor och köa tills vi dog ut för att hålla upp dörren för vår näste.


    Och så är jag ju då en dramatiskt kreativ nörd utan dess like, så visst får jag erkänna att detta är en väldigt tacksam trasa att vrida material ur, visst kan det vara så att jag inte helt lägger det bakom mig just för att det skänkt mig en otrolig resa genom mina konstnärliga förmågor (ursäkta mig medan jag går och spyr över min egen klyschighet).
    Men jag är inte någon hårdhudad vikingaättling, jag är en tunnhudad, konstant tänkande humanist med fransk/belgiska musiker in the arvsmassa, och på sin höjd några tyska läkare. Jag älskar mångkultur och den kontinentalitet Sverige ofta saknar.
    Jag känner hur känslan av att inte höra hemma här i Sverige blir större och större.
    Börjar misstänka att jag behöver känna kulturell samhörighet för att kunna ge något till samhället. Och det gör jag sällan och har sällan gjort här. Även om jag försökt, den som säger något annat kände mig uppenbarligen inte som liten, jag hade den största respekt och hängivenhet för världen, livet, människor och sverige. All den glädjen och livslusten kom ifrån kärlek, empati och frihet, det Sverige enligt statistik ska vara bland de bästa på att erbjuda.
    Jag undrar bara, av vilken anledning? när det som krävs i gengäld är själslig död för att vårt neurotiska system glömt bort syftet bakom tryggheten och blivit maniska kontrollfreaks? “Nej tyst nu gör inte för mycket väsen av dig, skratta inte för högt, säg inte allt vad du tänker, klä dig inte för ovanligt, utan sitt här nu… OCH LÄS HÄR, FÖR DU SKA INTE TRO ATT DU KAN NÅGOT SJÄLV, DU SKA INTE TRO ATT DU ÄR BÄTTRE, DU SKA INTE TRO ATT NÅGON VILL HA DIG SOM DU ÄR”
    Ingen ska behöva lämnas utanför… Men de som är utanför, de bespottas och föraktas och beskylls. Det är som att det inte handlar om välfärd och empati längre ens. Utan bara en sjukt deformerad föreställning om en idealmänniska, som alla förväntas eftersträva, om inte annat, ska lära sig eftersträva.

    Vi har ett tredje öga. En körtel som styr en avgörande del av vår livsupplevelse, vårt självständiga tänkande och själsliga kontakt med naturen och oss själva.
    Den är av någon anledning, fatalt känslig för vad vår värld massproducerar, alltifrån viss mat, vissa tillsatser i vatten, för att inte tala om kemikalier, strålning och framförallt konstant flödande information.
    Det är inte helt orimligt att tro att vår värld skulle kunna gå runt just på det ändamålet, att döda, kväva, eliminera, utplåna, förinta minsta spår av äkta, grundlig känslomässig och intellektuell självständighet.
    “Men neeeeej inte är det så inte, se bara så omtänksamma våra styren är, bryr sig om oss som vore vi deras egna små guldbarn, vi som har sån tur att vaggas ända från kuvös till likkista.” - Övervikt, utbrändhet, depression, familjeterapi.
    Ja hur kan det egentligen komma sig att Sverige också är ett av de länder med allra flest deprimerade och psykiskt besvärade människor?
    Är jag lite väl pessimistisk nu?
    Ja men det är väl bara att knäppa på optimismen och börja trycka in det modifierade sockret, så har man löst det! Eller jag kanske har PMS. Fyi, nej det var förra veckan.

  • odditiesoflife:

    Stockholm’s Subway

    The most beautifully designed subway tunnels in the world are found in Stockholm, Sweden. The grand architecture reminds its travelers that they are deep underground. Featuring painted cave walls and ceilings, the design is more like an art gallery than a subway.

    (Source: designsigh.com)

  • Everything runs off the same energy system. Really Powerful image set.

    (via divine-consciousness)

  • FI HAR INTE BARA GETT MIG HOPP DE HAR FÅTT MIG ATT ÖPPNA ÖGONEN FÖR HELA VÅR NATIONELLA POLITISKA SITS OCH JAG HAR DESSUTOM ALDRIG SETT EN MER BADASS BANNER ÄN DENNA

JA.

    FI HAR INTE BARA GETT MIG HOPP DE HAR FÅTT MIG ATT ÖPPNA ÖGONEN FÖR HELA VÅR NATIONELLA POLITISKA SITS OCH JAG HAR DESSUTOM ALDRIG SETT EN MER BADASS BANNER ÄN DENNA

    JA.

  • 
Rita Hayworth for You Were Never Lovelier (1942)

    Rita Hayworth for You Were Never Lovelier (1942)

    (Source: jeannecrains, via missavagardner)

  • WHY I’M A…FEMINIST *gasp*

    !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

    (Source: youtube.com)

  • sirensongfashion:

Photographed by Chadwick Tyler for Grey Magazine F/W 2010

    sirensongfashion:

    Photographed by Chadwick Tyler for Grey Magazine F/W 2010

1120